January 5, 2011

Maria “Jag trodde det var presumt” Enerud, jag vill att du skriver mig en text, utifrån den latinamerikanska skolan under 1900-talet. Genren du ska tillämpa är magisk realism, något som min egna lilla gullegris Jorge Luis Borges utövade så exemplariskt.

Du får efterforska på egen hand efter mer information, men för att förklara det lite enkelt för alla våra beundrare som följer våra skrifter kännetecknas magisk realism av att det magiska och det realistiska smälter samman till en ny verklighet. Det magiska tas inte upp som något extraordinärt utan är en lika självklar del i verkligheten som att varje männska måste äta mat.

Gott så? Gott så!

January 5, 2011
På flykt

06:23 och jag ligger vaken. Svettas sprit, stirrar likgiltigt. Jag har för länge sedan slutat drömma om den dag då allt kommer klaffa. Och tror du ta mig fan inte att fåglarna sjunger?

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara var mitt liv började. Första gången jag fick orgasm i mitt pojkrum, den där första känslan av svindlande flykt? Min första fylla, den där julaftonen med starkvinsglögg rusande i blodet, vid tretton års ålder, min andra upplevelse av flykt?

Är det kanske det mitt liv är, en ständig verklighetsförvridning, en pojke som aldrig blivit man, och en man som inget annat är än en man.

Jag plockar fram pistolen under kudden, riktar ut den genom fönstret, tar sikte och skjuter. De jävlarna fortsätter att kvittra och jag blåser bort röken från gevärskolven.

Kött, blod. Jag önskar jag hade metall.

October 18, 2010

Hej Emilia, det var längesen. Lägeta?

Jag vill att du skriver inledningen till en bakfull stackars-mig-roman skriven av ett manligt ego.

Inspiration finner du från följande bilder. Tänk att det är bilder tagna ur ditt manliga egomedvetande, men de behöver inte nödvändigtvis finnas beskrivna i din text.

Bilderna är stulna från http://www.decadentlifestyle.net/

October 18, 2010
Syrefattiga ådror

Det luktade nio timmars sömn i rummet, surt och instängt. Jag blev tvungen att öppna fönstret. En strimla kall syreberikad luft hyvlade ner den instängda osten till atmosfär och spred sin friska andedräkt på ett behagligt sätt. Jag andades in, tänkte på yoga, jag andades ut, tänkte på yoga, andades in, tänkte på yoga, andades ut, tänkte på yoga. Jag har aldrig provat yoga men tanken på det lugnar min andning. Jag andas nervöst om jag inte tänker på yoga. Mina andetag ger oftast intryck av att inte fylla lungorna helt och hållet. Vet du vad som händer om man inte får tillräckligt med luft i lungorna? Just precis, blodet får inte tillräckligt med syre.

Det är här min oro kommer in. Jag föreställer mig känslan av ett syrefattigt blod som cirkulerar omkring och sticker i hela kroppen, man får det svårare att koncentrera sig, man blir yr, går det illa svimmar man, har man otur dör man. En lösning skulle kunna vara att göra lufthål med en gaffel i hela kroppen, som man gör när man bakar potatis i ugn till exempel. Jag vet inte om det skulle funka, men tja varför inte egentligen. Hmm. Det bästa är nog bara att andas lugnt och metodiskt. Inte snåla med syret, luft är ju gratis.

Det här påminner mig om en mensguide jag läste en gång. En mensguide, ja, precis. En guide till mens. Där stod det att blodet ändrar färg ju längre in i cykeln man är, och att man kan avläsa syrehalten i blodet genom att undersöka färgtonen. Ju mörkare desto mindre syre. Detta beror på att blodet i början av cykeln är fullproppat med syre, eftersom det kommer från artärerna, som är på väg från lungorna för att sprida vidare syret. Blodet i slutet av cykeln är från venerna, som är på väg till lungorna för att fylla på nytt syre och är med andra ord jättefattiga på syre. Detta är på intet vis säkerställd fakta och jag ber läsaren ta detta med en nypa salt. Men det är säkert sant.

Nej, faktum är att det är riktigt obehagligt att skriva om syre. Jag måste genast sluta med det.

April 14, 2010

Öh, jag glömde helt bort att ge dig en uppgift Maria! Så dumt av mig! Men då får du agera min bättre hälft och skriva kring ett minne, som ska framkallas av någonting yttre i nutiden, fast undvik att dra in sinnet syn i det hela. Du skulle kunna tänka dig att du är blind sedan födseln men det är inte viktigt att du/hen ÄR det, men ja du hajar. Skit i synen helt enkelt.

Over n out

Emilia

April 4, 2010
Svart själ på isblock

Jag har alltid varit ett litet underbarn inom det mesta, och inte heller min konstärliga ådra var sen med att visa sig. Min mamma lovordade mina teckningar redan vid två års ålder, och hon är petig när det kommer till det estetiska. Det berodde heller inte på den välkända blinda kärlek föräldrar känner inför sitt barns så kallade färdigheter, min mor är rena iskvinnan. Jag tror faktiskt inte att hon någonsin har tyckt om mig.

Vid fyra års ålder målade och ritade jag allt jag såg; katten som tvättade sig, den sista skvätten soppa i skålen, industrihusen och deras trasiga fönster, mina gosedjur i färd med alla möjliga olika äventyr. Det var senare i livet, när jag tvingades ut till den, som min nu välkända fascination över naturen visade sig. Hemmiljön blev för passivt hotfull för att finna någon som helst arbetarro i, så jag gick ut i skogen för att slippa orsaken till detta, min föderska, och började återigen måla vad jag såg. Den tidigaste av mina skogsbilder jag hittat under senare tid har jag klottrat dit ett “Emilia, 13 år!” på baksidan. Då hade jag börjat få mina kvinnliga former och då började den riktiga ilskan från min mamma att visa sig. Sambandet är i efterhand mycket tydligt. Åtta år spenderade jag där ute i skogen, med skogen, avbildandes den och avgudandes den. Mina målningar fångade den fulländat, de oändliga löven, de invecklade barkformationerna på träden, minsta avbrutna barr på de mossbeklädda stenarna, de tusentals varma, gröna färgerna, det milda solljus som sökte sig in och diset som kunde ligga lågt och omsluta de markbundna djuren om mornarna. Om hem är det ställe där man känner sig trygg och tillfreds så var skogen mitt hem, den byggnad som av andra kallades mitt hem fortsatte ge mig kalla kårar, och stämningen i huset blev sakta men säkert värre. Det var helt kärlekslöst, från båda håll.

I tjugoårsåldern började mina målningar ställas ut och få erkännanden, jag hörde till och med folk inom höga kulturkretsar tala om dem som magiskt nyskapande, att en förunderlig och högst detaljrik epok inom konst närmade sig, och “varm realism” var ett uttryck som började höras till och från. Jag brydde mig aldrig riktigt om det där men min mamma reagerade hårt. Till en början var det bara pikar från hennes sida, hon menade att jag borde måla min hemmiljö, skogen kände hon inte till alls, det skulle väl minsann vara trevligt att få se lite bilder som visade varifrån jag var sprungen och var mitt konstnärskap grodde. Pikarna avtog dock efter ett tag och tilltog gjorde i stället tystnaden, och det tycktes kallare och kallare i huset. Mot slutet blev detta så påtagligt att jag var tvungen att ta på mig kläder när jag kom hem och ta av mig kläder när jag gick ut.

En dag kulminerade det hela. Eller snarare antikulminerade. Hon kom fram till mig, la en dominerande hand på min axel och spärrade sina kalla ögon i mina och talade om för mig exakt hur hon såg på saken. Hon ägde min konst såsom hon ägde mig. Hon hade fött min konst såsom hon födde mig. Jag skulle måla av henne, modern, skaparen och sedan visa för världen. Jag var i stunden helt och fullt i hennes makt, och skulle aldrig ens drömma om att säga emot henne där jag stod. Jag nickade och gick därifrån, och kände hennes blick på min rygg ända till det att jag svängde av i slutet av korridoren, för att gå och göra som jag blev tillsagd.

Jag brydde mig aldrig om huruvida hon skulle få sitt namn känt i resten av världen som moder till en stor konstnär, det erkännandet kunde hon få, det kvittade. Men jag var tvungen att bryta vår relation och såg nu min chans. Jag gick ut i skogen, upprörd och uppspelt, och började måla. Jag målade någonting som var raka motsatsen till det hon ville äga i mina målningar, jag målade någonting som fångade hela hennes kyliga själ. När jag var klar och darrande visade henne bilden rörde hon inte en min. Inte en enda.

Såhär i efterhand tänker jag att den målningen är den detaljrikaste jag någonsin skapat.

March 16, 2010

Hej Emilia. Föreställ dig att det var du som målade Svart fyrkant på vit bakgrund och inte Kasimir Malevitj. Försvara den. Vad menar du med den?

March 16, 2010
- 11°C

Elva minusgrader! Elva kommatecken åtta för att vara exakt. Så kallt det ständigt är. Så vi var kalla, och alltid kalla. Hur cool är elva grader? Elva grader under noll. Lika kallt i elva minus ute, lika kallt där inne. Tänder hackar inte nödvändigtvis när det är så kallt. Det beror på om du kan hålla dig varm eller inte. Men hur ska du lyckas hålla sig varm, om det är så kallt? Ingenstans att gå, bara kyla behandla - du bör vara vänlig mot kylan. Utbyte av artighetsfraser. Och du fryser i elva minusgrader.

March 4, 2010

Mery, mery, mery, skriv mig någonting på ryska och använd sen google translate och lägg upp här. Du får pyssla med det lite hur du vill, finslipa och sådär, men jag vill ha lite google translate-känsla över det hela i alla fall. Tack tack!

March 4, 2010
Livet!

- Vad liten och obetydlig man är! Det är sant, människor är så infernaliskt små och obetydliga, varenda en av oss mer obetydlig än sin nästa. Jo men det är sant! Tänk bara på hur stort universum är! Ja, nej, jag vet egentligen inte heller EXAKT hur stort universum är, men vi kan ju enas om att det är stort, jättejättestort. En enskild person skulle aldrig på egen hand kunna röja ens minsta partikel i universums ände, inte heller släppa ut minsta fågel för att släppa en skit på Jupiter. Det går inte till så, vi är alldeles för små och obetydliga. Och det är helt fantastiskt! Vi kan göra vad vi vill för det spelar ingen roll! VAD VI VILL! Smaka på det! Vi kan sluta ställa oss rädda inför saker och ting som möjligtvis inte är döden, den är lite läskig naturligtvis, och inte helt obetydlig. Men annars så! Vi kan släppa rädslan inför att prata med andra människor, de är ju så himla obetydliga och ingenting spelar någon roll. Vi kan sluta fundera över vad vi ska göra av våra liv för vem fan bryr sig i slutändan? Det är ju faktiskt i denna stund vi lever, vi ska fundera på vad vi är sugna på just nu. Och göra det! Det kan tyckas lite svårt i början eftersom vi är så noggrant indoktrinerade att tro att vi är aaaaaaaaaaaall that(eller som konsekvens, det motsatta; ingenting)! Men varje gång man skrattar spontant är man närmare målet, närmare obetydligheten, det går! Det enda man ska bry sin lilla lilla hjärna om är att göra coola tuffa saker, prata om coola tuffa saker, älska öppet, skratta högt, fnissa, gråta som barn och må bra för det vore ju fantastiskt slöseri med liv om man faktiskt tog det allvarligt. Om man faktiskt trodde att man spelade en så stor roll här i världen att man mår dåligt. Och om det finns andra som envisas med att döma en på något vis, så ska man inte kika ner i skorna utan upprepa mantrat “their loss”. Att skratta spontant är aldrig dåligt!

- Okey, så vi är alltså infernaliskt små och obetydliga i stället för himmelskt stora och betydelsefulla?

- Jamenvisst! Spot on!

- Ja, det känns nog lite bättre nu helt plötsligt. Är det känslan av frihet?

- Skulle tro det. Welcome to the dark side!

Liked posts on Tumblr: More liked posts »