Jag har alltid varit ett litet underbarn inom det mesta, och inte heller min konstärliga ådra var sen med att visa sig. Min mamma lovordade mina teckningar redan vid två års ålder, och hon är petig när det kommer till det estetiska. Det berodde heller inte på den välkända blinda kärlek föräldrar känner inför sitt barns så kallade färdigheter, min mor är rena iskvinnan. Jag tror faktiskt inte att hon någonsin har tyckt om mig.

Vid fyra års ålder målade och ritade jag allt jag såg; katten som tvättade sig, den sista skvätten soppa i skålen, industrihusen och deras trasiga fönster, mina gosedjur i färd med alla möjliga olika äventyr. Det var senare i livet, när jag tvingades ut till den, som min nu välkända fascination över naturen visade sig. Hemmiljön blev för passivt hotfull för att finna någon som helst arbetarro i, så jag gick ut i skogen för att slippa orsaken till detta, min föderska, och började återigen måla vad jag såg. Den tidigaste av mina skogsbilder jag hittat under senare tid har jag klottrat dit ett “Emilia, 13 år!” på baksidan. Då hade jag börjat få mina kvinnliga former och då började den riktiga ilskan från min mamma att visa sig. Sambandet är i efterhand mycket tydligt. Åtta år spenderade jag där ute i skogen, med skogen, avbildandes den och avgudandes den. Mina målningar fångade den fulländat, de oändliga löven, de invecklade barkformationerna på träden, minsta avbrutna barr på de mossbeklädda stenarna, de tusentals varma, gröna färgerna, det milda solljus som sökte sig in och diset som kunde ligga lågt och omsluta de markbundna djuren om mornarna. Om hem är det ställe där man känner sig trygg och tillfreds så var skogen mitt hem, den byggnad som av andra kallades mitt hem fortsatte ge mig kalla kårar, och stämningen i huset blev sakta men säkert värre. Det var helt kärlekslöst, från båda håll.

I tjugoårsåldern började mina målningar ställas ut och få erkännanden, jag hörde till och med folk inom höga kulturkretsar tala om dem som magiskt nyskapande, att en förunderlig och högst detaljrik epok inom konst närmade sig, och “varm realism” var ett uttryck som började höras till och från. Jag brydde mig aldrig riktigt om det där men min mamma reagerade hårt. Till en början var det bara pikar från hennes sida, hon menade att jag borde måla min hemmiljö, skogen kände hon inte till alls, det skulle väl minsann vara trevligt att få se lite bilder som visade varifrån jag var sprungen och var mitt konstnärskap grodde. Pikarna avtog dock efter ett tag och tilltog gjorde i stället tystnaden, och det tycktes kallare och kallare i huset. Mot slutet blev detta så påtagligt att jag var tvungen att ta på mig kläder när jag kom hem och ta av mig kläder när jag gick ut.

En dag kulminerade det hela. Eller snarare antikulminerade. Hon kom fram till mig, la en dominerande hand på min axel och spärrade sina kalla ögon i mina och talade om för mig exakt hur hon såg på saken. Hon ägde min konst såsom hon ägde mig. Hon hade fött min konst såsom hon födde mig. Jag skulle måla av henne, modern, skaparen och sedan visa för världen. Jag var i stunden helt och fullt i hennes makt, och skulle aldrig ens drömma om att säga emot henne där jag stod. Jag nickade och gick därifrån, och kände hennes blick på min rygg ända till det att jag svängde av i slutet av korridoren, för att gå och göra som jag blev tillsagd.

Jag brydde mig aldrig om huruvida hon skulle få sitt namn känt i resten av världen som moder till en stor konstnär, det erkännandet kunde hon få, det kvittade. Men jag var tvungen att bryta vår relation och såg nu min chans. Jag gick ut i skogen, upprörd och uppspelt, och började måla. Jag målade någonting som var raka motsatsen till det hon ville äga i mina målningar, jag målade någonting som fångade hela hennes kyliga själ. När jag var klar och darrande visade henne bilden rörde hon inte en min. Inte en enda.

Såhär i efterhand tänker jag att den målningen är den detaljrikaste jag någonsin skapat.