Töntiga jävla skittext. Jaja, Maria den här gången ska du väl få, hmm, ta och skriva en text som befinner sig(öh) i ett land du inte är välbekant med. Jag vill alltså få en inblick i ett nytt land, så Chile gills inte, även om det också skulle vara spännande att läsa såklart. Så litet och okänt och obskyrt som möjligt. Tack.

Om en stad definieras utifrån dess invånare, deras ideal och deras hjärtefrågor så är detta en cynisk stad. Den är karg, kylig och rentav tom på kärlek. Empati är något helt frånvarande, och aldrig hör man vare sig tack, varsågod eller annat bevis på rar artighet som andra samhällen bygger sin behagliga grund på. Långvariga relationer individer emellan kan förekomma, och genom illegala spridningar på svarta marknaden av stadens skrifter vet vi även att en del av invånarna påstår sig uppleva kärlek, men de tillskriver den undantagslöst inga som helst känslor. Frågan är ju vad som då kvarstår. Andra civiliserade fenomen är leenden. De syns här och var i gränder, snabbköp, och i de gigantiska fönstren på de fina kåkarna, men detta av den enkla anledningen att leenden alltid stått för både väl- och illvilja. Även en dåre kan räkna ut att det inte är välviljan som skymtar i mungipan på dessa sneda grin. Inte i denna stad. Detta är, tyvärr, Ondskans Stad.

Nu långt inpå fjärde millenniets andra och fullt fredliga hälft kunde man ju tro att detta, sådan kall barbari, inte skulle kunna förekomma. Civilisationen har ju kommit så mycket längre. Vi är som art smartare, vackrare och snällare än så, det har mången forskare berättat för oss och denna negativitet, som man ändå får kalla sådan likgiltighet som stadens invånare för sig med, är av högt värde för många vetenskapliga institutioner runt om klotet. Den ger oss som Enade Människor av Tellus en inblick i hur livet såg ut förr i världen, vilka hemskheter och fientliga tankar som frodades i den mänskliga själen för bara tvåtusen år sedan. Även om det inte är viktigt för oss att veta; det finns ingen risk för regrediering till detta hat, vi har upplevt det en gång och är därmed immuna, så är det fortfarande spännande. Eftersom vi som komplett och lycklig varelse inte behöver lärdom så kräver vi underhållning, av hög standard. Det är det våra högutbildade forskare, dessa våra nutida narrar, är till för. Högt skattade narrar, mycket högt skattade. Kanske högst skattade av alla. Och bara de vågar sig iväg till Ondskans Stad. De är våra hjältar. Men dessa heroiska besök slutar, tyvärr, inte alltid väl.

En forskare vid namn Sari Heldon sägs ha anlänt en Februaridag runt middagstid till Ondskans Stad, Västra Ingången, och tack vare hans telepatiloggbok han förde mycket exemplariskt, kan vi ge en någorlunda genomgripande redogörelse för vad som skedde. Men för tillfället struntar vi i det genomgripande och väljer ut de tio ord med mest tankefrekvens hos Sari Heldon två timmar in på denna vistelsen: Aj, Inte, —-( Fru Heldons namn, censurerat av densamme), Nej, Snälla, Dö, Sluta, Hem, Hjälp och Förlåt.