Emilia, ditt geni är bortom alla gränser! Var snäll och imponera mig med en sonett. /Maria

- Ja.

- Lägg av.

- Ändamålen helgar alla medel. Jag säger ALLA. Och det sätter jag fan hundringen på att det står på Bibeln.

- Då har jag hört ditt resonemang och jag är glad att få ta del av det. Var god och lyssna på mig nu och avbryt mig inte. Innan man diskuterar en helig massaker ska man ha i åtanke att Gud gav människan den fria viljan att välja mellan gott och ont -

- “Den fria viljan”.

- Ursäkta?

- Nej, nej, fortsätt du!

- Jo, alltså… En helig massaker är… Alltså, människan kan välja mellan gott och ont. Du säger att ändamålen helgar medlen, men om medlen är onda - om vägen till målet är ont - och medför lidande, då kan ändamålet omöjligt vara gott. Gud är inte ute efter ett mål, Gud är inte intresserad av att se något mål, något paradis, han vet sedan länge att vi är förlorade; paradiset fanns en gång på jorden, men nu finns den i himlen. Vi har sedan länge jagat bort paradiset och det finns ingen väg tillbaka; men det finns band, det finns band mellan himmel och jord. Jord och himmel kan inte vara samma sak, men vi kan leva i en underbar harmoni och vi kan efterlikna det, drömma om det, försöka att leva som vore det i ett -

- Zzz.

- ?

- Nej, nej, fortsätt! Jag skojade bara, ta det inte på så stort allvar. AJ! VAD FAN GÖR DU? AAAJ! VAD I HELVETE? VAD FAN ÄR DET MED-AAAAJ! ÄR DU HELT JÄVLA SJUK I HUVUDET? AAAJ!

- Åh broder ditt blod sprutar ur huvudet! Kommer det gå att rädda dig? Kommer någon att plocka ur glasspillrorna ur din panna? Flyter ölen in i din skalle och strålar samman i en underbar harmoni med ditt blod? Kommer den sura stanken av din smutsiga kropp att överlappas av den honungssöta smaken som sipprar in i din sjuka, vanställda, vidriga, GUDSFÖRGÄTNA KROPP? OOO! OOO! OOO! Aj, aj, aj! Din arm verkar bruten också! Men se så det blöder! Kommer ölen hindra blodet från att koagulera? Min arma broder, varför gråter du? Men du ska vara lycklig, du har ju övertygat mig! Ack, ändamålet helgar alla medel!

Härmed ger Emilia Felix en uppgift till Maria Enerud, den lyder som följer:

Hänför mig med dialog, och endast dialog!

O, den sötaste av honungssorter är den jag dricker, det yvigaste skägg är det som pryder min haka, det ljuvaste av hår är det som växer på min hjässa och ringlar sig ner över min utsökt krökta rygg. Jag är, i mina stunder, störst bäst och vackrast. Jag är även läskigt intelligent, men tro för den delen inte att jag lider av övermod. Jag fullkomligt älskar andra människor, särskilt de tjusiga, och avundas dem faktiskt deras möjlighet att umgås med mig. Jag tillsammans med alla andra utgör en perfekt symbios. Okey, ibland går andra mig en aning på nerverna, men aldrig nämnvärt. Då rör det sig om ytterst små karaktärsförsvagningar som jag är stor nog att ha överseende med, men om jag nu ska ta ett exempel så är det när folk kan få för sig att avbryta mig mitt i en mening. Det är alltså inte i slutet av en synnerligen intressant monolog, utan mitt i! De går inte bara miste om den avslutande, lärorika och ypperliga sensmoralen som allt jag säger avslutas med utan också själva uppbyggnaden till denna. Hur kan de avfärda min historia innan jag ens fått chansen att hänföra dem?! De vedervärdiga kräken skulle inte se nyckeln ut ur okunnigheten om den så skulle befinna sig rakt framför dem, vilket jag allt som oftast gör om jag inte sitter vid baren då jag istället sitter bredvid dem.

Hursom! Dessa inte helt och fullt vänliga tycken om andra är inget som tynger min själ, tvärtom är jag en glad och positiv person som alltid vandrar hem lätt om hjärtat. Kanske inte undantagslöst alltid, men det skulle inte förvåna mig om det förefaller sig så att jag alltid förhåller mig en procent lyckligare än alla andra. Detta betyder naturligtvis inte att andras hopplösa syn på livet inte kan dra ner mig med dem, men aldrig blir jag lika bedrövad som de, och ALDRIG att jag skulle sjunka djupare. Om det nu skulle vara så att jag en dag inte känner att kroppen och själen är sprudlande fantastiska så tar jag alltid igen detta och mer därtill nästa dag. Ni kanske undrar hur, men även jags ka få ha mina hemligherter.

Ibland när jag suttit och varit exemplarkisk som männska så har det ändå surrat rykten kring huruvida jag ”tar till” flaskan eller inte. Detta är inte sant, jag tar så att säga inte till den, jag må använda den men alltid på ett kontrollerat och sunt vis och med gott omdöme. Min filosofi är att den lätte blir lättare, i denna kategori infaller jag, och den tunge blir tyngre, det vill säga de försupna byrackorna här på pben. Det gör ont i mig att se dem, deras röda näsor, deras kinder med spräckta ådror som bildar som en karta över deras eländiga liv, deras sluddriga tungomål och gapiga skratt. De äcklar mig rentav. Se bara på hon/han här längre ner vid baren. Med tre urdruckna glas framför sig, död blick och fnasig hud kring naglarna (det där med naglarna är en av mina aningar, det är för långt bort för att jag ska se det med egna ögon, men mina aningar är definitivt något att lita på). Det är för sorgligt. Jag skulle gråta på fläcken om jag var denna person. Stackar s männska, ingen respetk inför sig själv eller andra! Det må låta lite hårt men denna sorgliga figur borde ta sitt pick och pakc och vandra hemåt, det hjälper ingn av oss andra att behöva se henne/han.

Tänk om någonn tänkte så om mig.

En gång tyckte jag fasktiskt att jag anade något som vittnade omn medlidande i ett par ögon som mötte mina men det är ju befängt. Det måste ju vara befängt. Fullständigt befägnt när jag tänketr efter. Hahaha! Egenetligen är det mycket som är befägnt här i vrärlden, som den där töntiga kosmetikan som också är testad på djur. Det är befängt så det förslåtr, tänk på det och skratta. Eller gråt, det gör mig detsamma. Jag har ett glas whiskey i min hand, inte mycket rör mig i ryggen då. Ett alldeles fantastiskt exemplar whiskey är det också, en högst rökig Lagavulin som skulle kunna få även den störste gangsterbuse att hantera middagsprslin med van hand. Var var jag nu? Juste! Annat befägnt är alltså att jag, trots alla mina goda sidor som i inga stunder är försvagade, inte i exakt alla stunder känner mig tillfreds med mig själv. Det är ju sjlälva kärnan i en motsägelse du har där framför dig! Fullständigt befängt som sagt. Jag kan underligt nog i vissa situationer följaktligen anse mig själv vara urbota fånig. Tänk om det förhölls ig så! Tänk om andra avrbyter mig för att rädda ett löjligt anförande från att växa sig pinsamt, innan de själva måste ta ansvar för att ge en respons som, i och med att fina skådespelare inte växer på vart och vartannat äppelträd(ett annat mycket intressant ämne jag brukar roa mina lyssnare med), kommer avslöja deras syn på mig som underlägsen och, tja, dum. Har ni hört något mer löjligt! Och ändå är det något jag ibvland oroar mig för. Fullständigt…fullstädnigt.

Nej. Nu går jag hem, det här leder intre till en väg ämnad en god medborgare som jag. Jag går hem och sopver gott och vaklnar gott. Den där bedrövliga karaktären längdre ner viod border ska naturligftvis också gå nu. Usch. Egentligen skulle jag väl kliva in och ge lite goda råd, men jag erkänner mig besegrard av trötthet ikväll. Även jag kan behöva sova ibland.