Livet är en balansakt för mig, och även om andra kanske använder sig av intuition och känslor för att väga de många aspekterna och delarna i livets ribbstickade trasa, använder jag mig numera enbart av mitt förnuft. Jag tillskriver kärleken inga som helst känslor, för känslor gör att kärleken fylls av lögner, aggression och inte helt sällan våld. Visst kan man krydda med känslor i en kort, passionerad affär men då krävs övertygelsen om att det inte gäller något varaktigt. Förvisso krävs det en ömsesidig övertygelse om detta.

Vissa säger att jag är velig och inte kan fatta beslut, men så tror de ju också på den fria viljan. Jag anser mig själv vara skarpsinnig, logisk och intelligent. Andra följer sin impuls med passionerad iver och rusar således som en rudis varulv och når bara kärleken genom att bitas. Och nog applåderar dessa vidriga varuvlar åt Dantes föreställning om att det är kärleken allena som sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse, att det är kärleken och inget annat som får Amazonfloden att rinna och att det är kärlekens förtjänst att håret på huvudet ständigt växer. Och offren blir smittade av deras rastlösa känslosfär och det stora djupet som hjärtat lämnar efter sig suger in allt och alla och ger ingenting tillbaka.

Ingenting ger de tillbaka.