Det luktade nio timmars sömn i rummet, surt och instängt. Jag blev tvungen att öppna fönstret. En strimla kall syreberikad luft hyvlade ner den instängda osten till atmosfär och spred sin friska andedräkt på ett behagligt sätt. Jag andades in, tänkte på yoga, jag andades ut, tänkte på yoga, andades in, tänkte på yoga, andades ut, tänkte på yoga. Jag har aldrig provat yoga men tanken på det lugnar min andning. Jag andas nervöst om jag inte tänker på yoga. Mina andetag ger oftast intryck av att inte fylla lungorna helt och hållet. Vet du vad som händer om man inte får tillräckligt med luft i lungorna? Just precis, blodet får inte tillräckligt med syre.

Det är här min oro kommer in. Jag föreställer mig känslan av ett syrefattigt blod som cirkulerar omkring och sticker i hela kroppen, man får det svårare att koncentrera sig, man blir yr, går det illa svimmar man, har man otur dör man. En lösning skulle kunna vara att göra lufthål med en gaffel i hela kroppen, som man gör när man bakar potatis i ugn till exempel. Jag vet inte om det skulle funka, men tja varför inte egentligen. Hmm. Det bästa är nog bara att andas lugnt och metodiskt. Inte snåla med syret, luft är ju gratis.

Det här påminner mig om en mensguide jag läste en gång. En mensguide, ja, precis. En guide till mens. Där stod det att blodet ändrar färg ju längre in i cykeln man är, och att man kan avläsa syrehalten i blodet genom att undersöka färgtonen. Ju mörkare desto mindre syre. Detta beror på att blodet i början av cykeln är fullproppat med syre, eftersom det kommer från artärerna, som är på väg från lungorna för att sprida vidare syret. Blodet i slutet av cykeln är från venerna, som är på väg till lungorna för att fylla på nytt syre och är med andra ord jättefattiga på syre. Detta är på intet vis säkerställd fakta och jag ber läsaren ta detta med en nypa salt. Men det är säkert sant.

Nej, faktum är att det är riktigt obehagligt att skriva om syre. Jag måste genast sluta med det.